Konstverkstan besöker: I staden växer ett fält 

På Malmö Konsthall

50 konstnärer i en samlingsutställning! Vad man kan säga om denna utställning på Malmö konsthall som konsverkstan besöker i november är att den verkligen brer ut sig som ett fält! Och man behöver tid att stanna upp och se. Sigrid Holmwoods målningar på tyg berättar om en kvinnor som brändes som häxor för att ha orsakat storm så att kung Jakob VIs bröllop blev försenat. Hon målar med växtfärg. Efter att ha sugits in i det orimliga i denna historia och svulstigheten i Sigrids måleri rycker jag loss mig själv: det är ju minst 49 konstverk till som vill ses i rummet! Som de neddragna rullgardinerna med texten ”Jag vill inte” av Anita Christoffersson. Charlotte Walentin stilrena tygshok  som en slags arkitektur i rummet. Spännande målningar av Julia Selin och Helen Haskasis där om den förra utforskar köttet och blodet är den senare nere i undervegitationen i naturen. Mattias Eliasson har gjort en installation av knäckebröd.

Sönerna blir genast nyfikna på Sergio Augustos glada färger och myller av figurer, ett av verken är en liten TV med plats för någon att sitta inuti:- får man gå in där? Jag stövar länge runt Johan Nahojs konstverk med inbjudna konstnärer i olika hyllsystem utspridda över rummet. Själv står konstnären inne i verkstan idag. Här får alla pröva på att göra egna tredimensionella konstverk med pinnar och trästumpar i olika storlek och längd, lim och vattenfärg. Enkelt och genialt och väldigt trevligt i Malmö konsthalls rymliga verkstad. Här inne hänger också häftig konst på väggarna, det visar sig att de är från ett pedagogiskt projekt på ett LSSboende. Hatten av för pedagoger och amatörkonstnärer!

Tillbaka ut i salen vågar vi oss till slut in i videoinstallationerna.  Astrid Göranssons koltecknade historia om sin kvinnliga släkt vibrerar av liv i kolets ständiga rörliga bild. Rasmus Ramö Streiths Lådskapelse har ljud som skrämmer 5åringen men väl därinne konstaterar han tryggt  -”det är fejk”. Videon som visas är kornig och ”gammal”. En man går upp för en trappa och försvinner. Två äldre män går tillsammans fram till en soffa, sen börjar den ena plötsligt strypa den andre som på överenskommelse. Vi backar ut igen. Det här är läskigt på ett sätt som det blir när vuxna har tappat greppet.

Går det att få en helhet? Vi sätter oss och funderar på bänkarna vid Carola Grahns döende träd i mitten av salen med klockor och jojk i ett svagt ljudspel. Nja, helheten spretar. Snarare väcks nog en nyfikenhet. På alla dessa konstnärsskap som vi ser ngt eller några få verk av. Så tack för smakproven Malmö konsthall!

Konstverkstan besöker: Skymningsland

29 oktober öppnade Moderna museets nya utställning Skymningsland. Körsbärsgården var där på pressvisning några dagar innan och fick en inblick i utställningen.

Utställningen försöker fånga något i den omställningstid vi lever i. Skymningen får stå för tiden då allt kan hända, både det övernaturliga och det oväntade. Tiden innan katastrof eller en ny världsordning.

Nytt för denna utställning var att moderna museet prövade ett nytt grepp i att försöka minimera frakt av konst. Både som kostnad och som klimatavtryck. Det har lett till att tex Ingrid Ogenstedt gjort sina enorma konstverk på plats. Materialet till ”Towers”, två jättelika torn i vass, är visserligen hittransporterat från Jylland, men leran i ”Organ” kommer från Hyllie. Under två veckor har de växt fram i rummet. Inspirationen kommer från bl.a. byggteknik i Tibet, där åttuddiga torn som dessa kunnat stå stabilt i bergstrakter i upp till 2000 år. Mina konstverk blir på så vis både jättelokala och jätteglobala” säger Ingrid.

Ingrid Ogenstedt, Towers

Anna Ling inspirerades av de försvinnande ålgräsängarna i sin barndoms västkust. Vad gör klimatförändringar och övergödning med våra kusttrakter. Anna fångar vattenytansspeflingar i stora tuschmålningar på tyg.

Anna Ling, Zostera Marina

Anna Ling

Medan Isabelle Andriessen (utbildad på Malmö konsthögskola)s stora skulpturer (också uppbyggda på plats med ett eget kylsystem som kommer att orsaka svettdroppar på skulpturen) har en inbyggd förändring som sätts igång vid vernissage. Medan formen minner om både maskin och kropp, i metall och keramik, kommer kemiska kristaller så småningom, med hjälp av den ”svettande” skulpturen orsaka rostiga sår på den skinande metallen och påväxt på keramiken och få den att förändras efterhand. ”Att göra det materiella kroppsligt och fysiskt. Det intresserar mig. Vad är vad i en tid när människokroppen har mer och mer syntetiska material i sig i form av lagningar eller nanoplaster i blodomloppet”. Säger Andriessen. 

Curator Joa Ljungberg och Isabelle Andriessen framför hennes konstverk

Ida Persson har gjort sin hittills högsta duk för utställningen. Anticipator är 3,8 m hög. Hon kom resande med den på tåget i en rulle. Hennes exakta släta måleri minner om monumentala fasader eller apparater, i detta fall kanske om en robotliknande befriare eller förgörare. Men linjerna har en darrande rörelse. Varje penseldrag är gjort för hand och tittar man närmare vibrerar verket av detta hantverk. Ida bor i Ystad där hon också är född. 

Ida Persson, Anticipator

Stina  Sijljings verk med ingraverat silver i ett stycke alm är en fundering kring livets skörhet, den markerade årsringen är den 27e, vid samma ålder som hennes son tog sitt liv.

Aernout Mik, Sandra Mujinga, Jonas Staal och Yael Bartana deltar med videoinstallationer. Jonas Staals reflektion över klimatpropaganda och Bartanas långa verk ”Two minutes to Midnight” skickar oss rakt in i klimatångesten om vi tvekat om temat i utställningens andra verk. Men här höjs också en röst om behovet av nya system för att möta vår framtid och konsten blir politisk. Ta dig till Moderna museet i Malmö och titta själv om du har möjlighet, och se till att ha god tid på dig för att hinna se även vidoverken.

Two Minutes to Midnight av Yael Bartana