

Veckan avslutades av intensiva workshopar med 7or och 9or på Högbyskolan. Med 7orna arbeta
de vi med komposition. Inspirerade av David Klassons verk (som ställde ut på Körsbärsgården sommaren 2016) slumpade vi fram former, färger och storlekar på abstrakta figurer med tärningar först i ett gemensamt verk och sedan i egna kompositioner där var och en antingen fick göra sitt eget slumpspel eller bara komponera fritt
9orna fick istället pröva på tusch. Vi former, färger och storlekar på abstrakta figurer med tärningar först i ett gemensamt verk och sedan i egna komförsökte oss på att fånga rö
relse med snabba tuschteckningar och sedan provade vi på nyanserna som
kan
skapas när tuschen späds succesivt och även effekter med att blanda med akvarellfärg. Det är roligt att märka skillnaden på de energiska 7orna där allt
går ganska fort (men många hade redan träffat mig i 6an och vet att jag inte ger mig förrän alla har prövat ordentligt) och 9orna som har en ny självsäkerhet och kan skratta lite åt mina tokiga rörelseövningar men ändå göra dem och sedan går in i uppgiften och pröva och utforska med ett lugn.


Idag var jag ute och träffade 8orna på Högbyskolan i Hemse för andra gången i vårt samarbetsprojekt med högstadiet. Eftersom de under terminen har arbetat med porträtt på olika sätt bestämde jag mig för att knyta an till det arbetet. Inspirerade av Susan Whitlow, som 2015 ställde ut ett enormt verk målat på sammanfogade wellpappbitar målade med akrylfärg fick eleverna med snabba ”inte titta på pappret-porträtt ” (porträtt där de bara får se på varandra och inte på pappret när de ritar av varandra) bygga upp porträtt av bitar av wellpapp som de själva målat och
klippt till.
hinna färdigt i tid. Utmaningen är ju annars i den här åldern att engagera eleverna i ett ämne som inte alltid är högprioriterat från deras sida.







När jag förklarade att vi idag skulle ta paus från den vanliga undervisningen för att prova på abstrakt måleri i akryl var de försiktigt positiva, och provade under lektionens gång flera olika tekniker för att få fram sina verk. Det som ändå känns tydligt här, jämfört med lägre klasser är att så många redan har bestämt sig för en attityd gentemot vuxenvärlden och kanske gentemot bild också : ”det här gillar inte jag”. Det är tröttsamt, för jag kan ju samtidigt se hur det dras på smilbanden och hur nästan alla jobbar engagerat med färgen under den här timmen. Även killen som nog tänkte sig att bara protestera och inte göra uppgiften, blir ganska stolt över sitt röda blodhav av tjock akrylfärg och vill gärna spara den och se hur den blir när den torkar.








